Upphandlingslagstiftning
Upphandlingslagstiftningen säger att inköp inom offentlig sektor ska göras på ett sätt som tar till vara på konkurrensen på marknaden och hushåller med skattemedlen.
Offentlig upphandling finns till för att ta tillvara på en rad samhällsintressen:
- Främja kostnadseffektivt användande av skattemedel.
- Främja fri rörlighet inom EU.
- Undanröja ageranden som begränsar konkurrens.
- Underlätta för företag att göra affärer med offentlig sektor.
- Se till att det företag som säljer de efterfrågade varorna, tjänsterna eller entreprenaderna till de mest förmånliga villkoren vinner.
De grundläggande upphandlingsprinciperna
Det finns fem grundläggande principer som genomsyrar hela upphandlingslagstiftningen:
Principen om icke-diskriminering
Icke-diskrimineringsprincipen innebär att det är förbjudet att diskriminera leverantörer på grund av nationalitet. Den upphandlande myndigheten eller enheten får inte ställa krav som bara svenska leverantörer känner till eller kan klara av att uppfylla. Det gäller även om organisationen inte förväntar sig anbud av några utländska leverantörer. Lokala leverantörer får inte ges företräde.
Principen om likabehandling
Likabehandlingsprincipen innebär att leverantörer i lika situationer ska behandlas lika. Alla leverantörer ska exempelvis få samma information vid samma tillfälle. Ytterligare ett exempel är att det inte går att acceptera ett anbud som lämnats in för sent, eftersom samma regler och tidsfrister ska gälla alla.
Proportionalitetsprincipen
Med principen om proportionalitet menas att kraven, kriterierna och villkoren i upphandlingen ska vara rimliga i förhållande till det som upphandlas. Kraven ska vara både lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet med upphandlingen. Om det finns flera alternativ bör den upphandlande myndigheten eller enheten välja det alternativ som är minst belastande för leverantörerna.
Principen om öppenhet
Öppenhetsprincipen (transparensprincipen) innebär att en upphandlande myndighet eller enhet ska agera på ett öppet sätt. Det handlar exempelvis om att inte hemlighålla uppgifter om upphandlingen.
Upphandlingsdokumenten ska vara förutsebara, det vill säga:
- Klart och tydligt formulerade.
- Innehålla samtliga krav som ställs.
- Ha information om hur upphandlingen kommer att genomföras.
Principen om ömsesidigt erkännande
Principen om ömsesidigt erkännande innebär att bevis, så som intyg och certifikat, som har utfärdats av en medlemsstats behöriga myndigheter ska gälla också i övriga EU- och EES-länder.
Lagar som styr offentlig upphandling
Offentlig upphandling styrs av ett antal olika lagar som reglerar på vilket sätt offentlig sektor ska göra sina upphandlingar. Vilken lag som ska tillämpas på avtalet beror bland annat på vilken verksamhet som organisationen bedriver och vad som ska upphandlas.
Den svenska upphandlingslagstiftningen består av fyra lagar som styr olika delar av de offentliga inköpen:
Lagen om offentlig upphandling (LOU)
LOU är det övergripande regelverket för offentlig upphandling i Sverige och gäller för upphandlande myndigheter om inköpet inte omfattas av någon av de andra upphandlingslagarna. Upphandlande myndigheter är till exempel statliga myndigheter, kommuner och regioner.
Lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transport och posttjänster (LUF)
LUF gäller om den verksamhet som upphandlingen avser omfattas av definitionen av försörjningssektorerna, det vill säga:
- vatten
- energi
- transporter
- posttjänster